Borås den 2019-10-12
Idag är det 2v sedan målgång i Spartathlon.
Vi åkte ner till Grekland på onsdagen, jag, Björn och Camilla som skulle
supporta mig under loppet. Anlände under sen eftermiddag till hotell Fenix, där
bl.a det svenska teamet bodde.
På torsdagen hämtade vi ut nr-lapp och övrigt race material, det var smidigt då
detta skedde på vårt hotell. Umgicks och förberedde tankar, energi, lite
pool-häng med övriga svenskar och laddade med mkt nerver utanpå. Känslan att
vara med i ett mini- OS infann sig under dessa dagar.
Senare blev det Information om loppet för alla länder och gemensam team bild
och middag på kvällen. Det poängterades att det inte skulle bli ngn orkan detta
år, utan soligt och VARMT! Nåväl, det blev som brukligt inte mkt sömn natten
som kom.
Väckarklockan ringde kl:04:30 och det var som att gå in i en bubbla redan under
frukosten men en riktigt skön stämning där alla hade fokus mot gemensamt mål.
Bussen plockade upp oss 06:00 och det var redan fuktigt o varmt ute. Satt ihop
med övriga svenskar på bussen o darrade som ett höstlöv, hur tusan skulle det
här gå? Vi var flera svenskar som skulle pröva detta kraftprov för första
gången men också några rutinerade och superduktiga som tidigare gjort fina mål
gångar i Spartathlon.
Vilken gemenskap, svårt att finna ord, jag kände en enorm tacksamhet och lycka
att få vara på väg till Akropolis ihop med detta gäng för att ställa sig på
startlinjen.
Väl framme ingår ett sista toa. läs bakom träd besök och sedan fotografering
med teamet innan den historiska starten. Det var magi att samlas vid denna
platsen, jag var helt tagen och rörd, det var fortfarande mörkt ute under
månens sken. Jag var här och nu, det kändes helt overkligt!
Starten gick 07:00 och vi var iväg, jag på mitt största äventyr någonsin. Jag
hade tidigare räknat ut att mitt tempo skulle ligga på 6.15-6.20 och det kändes
lätt o fint. Skönt att äntligen få komma iväg, de första milen gick genom
Athens morgontrafik vilket var en fräck känsla, jag passerade vår hyrbil som
Björn o Camilla körde, lite kul att jag sprang om dom men som sagt mkt köer i trafiken
denna morgon!
Det fanns 75st checkpoints från start till mål med vätska o energi, var och en
av dessa hade sina egna passer- tider att hålla sig till innan de stängdes och
kommer du inte tid får du inte fortsätta loppet. Min support fick serva mig vid
17st av dessa.
Efter att passerat helmaran var första gången, det var härligt att se dom och
vi bytte ut mina flaskor med sportdryck, välbehövligt i denna värmen. Stoppade
i mig salt tabletter varje hel timme och det funka toppen. Jag fortsatte enligt
plan och känslan var fortfarande grym. Jag bara njöt, det var skolbarn ute
längs vägen o tjoade, visade vägen o ville ha autografer!! Vilken pepp!!
Stötte ihop med en annan svensk, Christer, efter maran och nu hade det blivit
riktigt hett ute, han hade det ganska jobbigt med värmen, det var gött o få
sällskap o vi bestämdes oss för hålla ihop så länge det kändes bra, vi hade ett
bra flyt ihop. Vi båda hade som del mål att känna sig starka o goa i kroppen
vid loppets andra support tillfälle som var efter 80km.
Vi passera den historiska korinth-kanalen och wow, vi var så grymt glada för
det var precis så här vi ville känna när vi mötte upp vår support. Det visade
sig att vi hade 23 min till godo, vilket för mig var helt ok, hade jag sprungit
på fortare hade jag aldrig tagit mig till sparta med tanke på hettan, så detta
fick bli lite av en extra nerv i loppet.
Det visade sig vara supporten som led mest av dessa hålltider, haha!! Vi fick i
oss lite käk och utbyte av sportdryck osv men som sagt ingen tid för att vila
inte, utan snabbt iväg igen.
Fixade värmen ganska bra denna dagen ändå men Christer fick slita på och tog
all is som fanns, NÄR det fanns.
Vi var fortfarande bra synkade o fortsatte ihop, det var nu vidunderliga
omgivningar med havet bredvid o jag bara njöt, allt flöt på nästan för bra?
Fick gåshud o lyckorus i kroppen titt som tätt, när det började gå mot
skymningen fick även Christer runners high och det blev nu lättare när solen
gick ner fast det var fortfarande varmt.
Jag fick min pannlampa och det var så fantastiskt att springa under kväll/natt
under stjärnhimmel, ibland pratade vi ibland så sa vi inget utan bara kuta på
sida vid sida, mot gemensamt mål. Crister fick en en hallucination och såg en
rosa flamingo längs vägkanten!! Mkt som händer i huvudet under så pass lång tid
men vi kände oss starka än! Vi garvade åt varann när vi prata om behov nr 1
eller nr 2, det var inte alltid lätt att finna lägen för detta men till skämta
om att det kommer växa otroligt bra längs vägkanterna framledes.
Jag fasade för berget som snart skulle möta oss, efter 15 mil. Först ca 13km
serpentin asfaltsväg uppför och slutligen ca 2km brant, smalt grusparti i
serpentin, sista partiet upp på toppen.
Jag visste innan att skulle jag bara klara mig över detta partiet hade jag
rimlig chans att komma i mål. Visste också att det skulle vara brant, 1100
höjdmeter säger en del och med min höjdskräck förstår jag inte att jag lyckades
komma upp. Detta är det värsta jag gjort, det var ren överlevnadsinstinkt och
jag var så rädd!
Tack Christer för att du var vid min sida, hade varit tufft att klara det
själv, det fanns andra löpare på vår väg upp men fick hålla avstånd då det hela
tiden halkades av grus o stenar och vetskapen med stup rätt ner precis jämte
mig var det helt brutalt.
Tur mörkret omfamnade oss och tänkte att det blev väggar istället för stup.
Aldrig varit så fokuserad nånsin men med blick neråt o framåt kom vi till slut
upp.
Väl däruppe såg vi att det var endast 5 ynka minuters marginal på vår sida, vi
bara titta på varann och sa helt sjuuukt!!
Alltså ingen tid o stanna vid toppens checkpoint, utan vi rusade nerför bergets
andra sida som var ngt bredare men väldigt svår löpt med alla stenar o grus men
så här tajt kunde vi inte ha det, vägen tycktes aldrig ta slut. När vi väl kom
ner kände jag ett enormt adrenalin påslag, var så jäkla glad o fortfarande
skärrad av att fixat berget.
Nu var det "bara" andra dagen kvar å kroppen var ju fortfarande med å
huvudet hade verkligen fått ett påslag av rus!
När jag mötte upp min fantastiska support bara skrek o ropade jag av lycka, att
det var det sjukaste jag nånsin gjort!
Det är en speciell känsla att springa o möta gryningen, så stilla o fridfullt,
njöt av att bara få vara här o nu!
När solen gick upp blev det olidligt varmt igen, det funkade hyfsat bra men den
tog mer på krafterna denna andra dagen. Vi gnatade på och höll oss inom ramen
av ca 25 min till godo. Salt och sportdryck fingerade fortfarande bra men det
var lite svårare att få i sig mat, Ahlgrens bilar var det som tog mig framåt
och lite småtuggor av brödbitar.
Vi gick i alla uppförsbackar o det fanns många av dom, fanns ingenstans att ta
skydd av solen o mitt på dagen var det fruktansvärt hett! Fick åtgärda en blåsa
mitt på dagen annars inga större skavanker.
När jag passerat ca 21mil vågade jag tänka att det kan gå vägen och grät en
skvätt. Mina ben var otroligt snälla mot mig och jag kunde springa på med
hyfsat lätta steg nerför i långa serpentin sträckor, utmed vägen de sista
milen. Det var otroligt mkt trafik längs vägen och man fick verkligen se upp
för att inte bli påkörd, helt sanslöst med tanke på att man sprungit så länge.
Så otaliga utmaningar med detta lopp!
Christer o jag hade separerat en liten stund då jag fick åtgärda min blåsa men
nu när det var ca 15km kvar till mål så körde vi ihop igen. Stötte på så många
goa löpare från olika länder och sprang med en brittisk kille ett tag, hans
tårar sprutade av glädje när han insåg att det skulle gå vägen, det är så mkt
känslor o framförallt glädje.
När det bara var 5km kvar slog illamåendet till rejält och jag fick stanna o
kasta upp flertalet ggr. Camilla blanda till den starkaste saltgroggen ever och
den höll mig vid liv.
Christer kunde gå raskt o jag kutade ikapp mellan gångerna. En tjej bakom mig ramlade
ihop o fick tas om hand med bara 4km kvar, fy fasen vad jag led med henne.
De sista 2km som var kvar kom att bli en den sista kampen mot mål men vi
förstod att nu jäklar skulle vi fixa det här, vi skulle göra en historisk
målgång på vårt första försök i SPARTATHLON!!!
Efter alla dessa timmar ihop var det en obeskrivlig känsla att ta sig framåt
den sista biten på paradgatan fram mot målet, mina tårar bara rann o jag fick
svenska flaggan med mig av min support och där stod han, statyn som funnits i
mina drömmar, Leonidas, min målbild jag burit under så lång tid var här o nu!
Vi var så trötta men såå lyckliga. Med en kvarts marginal kom vi i mål, gott om
tid,haha!!
Upp o pussa foten, han fick den ömmaste kyss, kung Leonidas, vilken lycka.
Borgmästaren tog mot alla löparna. Eftersom jag var så sliten å trött med
illamående kunde jag inte känna det där speciella ruset av lycka utan det var
endast en stor lättnad. Blev omhändertagen och fick fotbad, det var skönt o
kramade om de andra svenskarna som var i mål.
Åkte till hotellet i sparta, Tobias gav mig en tallrik med mat som jag tog upp
på rummet, åt ett par tuggor, tog en dusch så gott det gick, å rätt ner i
sängen. Dagen efter bjöds det på lunch för alla löpare o support hos
borgmästaren, vi åkte sen tillbaks till statyn för att ta lite bilder mer
ostört och då infann sig ruset, det brast totalt, kände en stor tacksamhet av
få lyckas med mitt stora mål.
Ingenting är omöjligt, det gäller att våga, jag gjorde det, är galet lycklig o
det är faktiskt så att har man bestämt sig så klarar man så mycket mer än man
tror, jag vet för jag gjorde det!
Jag vill tacka alla runtomkring som stöttat o peppat,min familj, vänner och
framförallt min man Björn som finns vid min sida o ställer upp oavsett i alla
lägen, älskar dig!!!
Min fantastiska vän Camilla som känner mig i alla ultralägen, du är helt enkelt
bara bäst!!
Tillsammans med det svenska teamet hade jag dagar jag för alltid bär med mig,
det är en speciell gemenskap och nu har jag lärt mig dricka fulbubbla o dansa
på stela ben och efter en magisk bankett med medaljutdelning o middag under bar
himmel. Alla som deltar i detta lopp är vinnare.
Spartathlon du går rakt in i mitt hjärta och vem vet kanske vi möts igen!!
-
8 st av 10 st svenskar kom i mål.
-
5:e svenska tjej som gjort målgång i Spartathlon är jag.
-
197 st i mål av 377 startande detta år
// Anna-Maria Trollsfjord